Släden tar sig snabbt fram på den stora isen, den rispar mot isen och snö flyger upp längs sidorna i all fart. Bredvid mig sitter Elsalill, hon ser förskräckt och rädd ut. Hon förstår inte vad som precis har hänt, hon funderar på om detta verkligen kan vara sant.Samtidigt får hon upp massa fina minnen med hennes familj. Tårarna börjar då smyga sig fram och rinner sakta ner längs hennes kind. Torarin och Elsalills kinder är röda tack vare vinterkylan som jag själv inte påverkas något av, jag kan dock tänka mig hur kallt det måste vara.
Jag ser hur de späda träden står lutade på grund av den hårda blåsten, snart måste de nog gå av.
Man hör hur flickans tänder hackar snabbt, jag kollar dit och ser då att hela hon sitter och skakar. Hästens steg hörs då hovarna klickar snabbt mot isen.
Torarin ser också ut att frysa. Han är orolig över flickan, han tänker att han måste ta väl hand om henne. Han funderar på hur det måste kännas att förlora så många nära o kära på en och samma gång. Jag själv har svårt att förstå hur det måste kännas. Jag vet inte hur jag hade hanterat det, om det ens hade gått. Det hade varit väldigt svårt att gå vidare med livet när något sådant har hänt.
Tillslut var vi framme på Marsstrand och de klev snabbt av släden, de ville nog komma in och värma sig så snabbt som möjligt.
